Allting kanske ser bra ut utifrån, men här innanför i min skalle är det KAOS! 

Jag gör allt för att inte bryta ihop totalt varje dag, Jag bryter ihop hemma ensam någon gång ibland bara för att släppa ut det för att sen kunna fortsätta några dagar till inan det är dags för nästa utbrott.

 

Jag har bra dagar där allt går som på räls, men dom är färre en dom andra dagarna.

Att resa sig ut sängen för att veta att man ska åka till jobbet och ta hand om personer som är äldre än min svårt sjuka mormor, och definitivt piggare det är JOBBIGT, och får mig att få PANIK och definitivt inte vilja gå till jobbet. 

 

Jag vet att dom är anhöriga till någon annan och dom är glada att vi hjälper dom, och jag hjälper dom med glädje, men jag kan inte sluta önska att min mormor kunde vara så pigg eller att min farmor fick fortsätta sitt liv som en frisk 66 åring, och inte få cancer och gå bort som 66 år gammal! 

 

Jag har min familj och den ska utökas och förmodligen fortsätta på annan ort! Vilket jag hoppas kommer vara en vändpunkt för mig. Samtidigt som har bygger mitt egna företag bredvid och ska plugga till det jag verkligen vill. 

 

Min man och min hund, och lille bebis i magen! Det är er jag lever för. 

 

Jag kämpar och verkligen försöker, jag hoppas att alla i min närhet förstår det!